Jag är förtjust i samhälles engagerade program och jag måste påstå att Debat är ett av dessa program.

Satt nyligen och såg när dom pratade om Zlatan, måste erkänna att jag verkligen inte bryr mig. Ibland uppför han sig tydligen som en liten snorungen, men vad han presterar på planen skiter jag i.

Men jag tänkte jag skulle skriva om något som faktiskt gjorde mig upprörd.

För några (säkert flera) veckor sedan. Om ensamma kvinnors rätt till .... Vad va det? .... Assisterad befruktning? Eller vad hette de?

Aja! skit samma. Det handlade om att kvinnor som var singel skulle få möjlighet att genom sjukvården bli gravida.
Detta är jag mer än mot. Jag tycker det är sjukt nog att kvinnor får planera kejsarsnitt tidigt i graviditeten för att dom inte vill föda vaginalt. Det är ett ingrepp som vilken operation som helst och om det inte är nödvändigt tycker jag att man ska undvika de. Du får ett ärr, som kan försvåra senare graviditeter och tydligen ökade det risker för astma hos barnet. 

Förstår du verkligen på allvar vad som händer om du väljer att bli gravid men du vill inte föda vaginalt för att du är rädd för att det ska göra ont? Det funkar säker när du är 15-16 att inbilla sig att sånt inte gör ont, men när vi kommer till åldrarna 28 och uppåt ... borde man inte där, med rent konsekvent tänkande förstå att "det här gör nog ont"? 

Men nu har jag vandrat bort från ämnet.

Ensamstående kvinnor ska få bli mödrar för att dom vill, Ja? 

Nej, jag tycker inte det.

För omväxling tänker jag bortse från argumentet att barnet har rätt till två föräldrar, det verkar rigera i debatten annars.

(jag tycker att det ska finnas två föräldrar, men det är löjligt att göra liknelsen mellan att "pappan" inte får vara med för att kvinnan inte "hittar" någon och att pappan dör eller relationen tar slut. väx upp ni som som gör den liknelsen! Ni kan omöjligt ens varit Nära att förlora er far på riktigt som en del av oss andra har.)

nu är det ju inte så att jag vet hur ett typiskt liv för en singel tjej i stockholm ser ut, men jag kan tänka mig att det inehåller jobb eller skola, umgås med kompisar och kanske gymma, eventuellt gå på krogen med jämna mellanrum. 

i denna vardagsplan kan jag hitta 4 möjliga sätt att hitta en kille; skolan/jobbet, via kompisar, på gymmet och klassikern krogen. det har ju funkat i alla tider, varför funkar det helt plötsligt inte nu längre? nu har vi ju dessutom internett! herre gud. (-.-')

om jag är 38 och inte hittat en kille som jag känner att jag inte vill leva mitt liv med så får jag kanske lov att ta ett steg tillbaks och överväga vad det kan bero på.

Är det så att jag har en vardag som inte lämnar mycke utrymme för romans eller relationer? Rör jag mig i fel kretsar? Har jag orilmliga krav eller förväntningar? eller kan det till och med vara så att jag uppför mig på ett sätt som inte är okej och därför vill ingen vara med mig?

skulle det vara de sistnämda tror jag det skulle vara i allas intresse och framförallt i barnets intresse att jag övervägde vad jag skulle kunna göra för att ändra och bättra mitt beteende.